Jo sanningen är den att lagomt till juletider så kommer den årliga bitterheten över mig. Dont know why! Tänk vad skönt det kunde vara om man bara kunde känna all den där tacksamheten man egentligen borde ha och som borde kännas xktra mkt så här års. Ni vet, det där med att man har tak över huvudet, mat i magen, varma sängar, fina barn som man kan hålla trygga osv, kära vänner, att man är frisk osv, osv, osv. Nä, jag känner inte det just nu. Jag vet att det handlar om en kort svacka, för jag är inte alls lika bitter i vanliga fall. Eller jo, det hör till min natur, jag har ju vuxit upp bitter men lärt mig genom åren att faktiskt se saker och ting från den ljusa sidan. Men som sagt då och då kommer man i den där svackan.
Ta tillexempel det att Janne ringde mig i morse och talade om att hon fick jobba idag istället för att praktisera. Att hon har en toppen praktik och att hennes möjligheter att få jobb där senare är minst sagt stora. Klart jag blir glad för hennes skull att hon trivs så bra och att hon får jobba MEN jag kunde inte låta bli att tänka "Jahaja, undrar om jag kommer att få jobba något, inte troligt". Dock hoppas jag innerligt innerst inne att jag får äta upp mina tankar förr eller senare, med tanke på att jag trivs som fisken i vattnet på min praktik.'
Hur som helst, det är inte bara det. Jag ser på smala personer som kan bära upp snygga kläder och mest bara tänka "BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ för er" varför kan inte jag bara få vara smal ett tag och kunna ha massa snygga kläder.
Eller igår då jag satt i kyrkan på Benjis julshow och bannade alla som tagit med sig hela familjen. Jag satt där ensam. Ingen make, ingen pappa till Benji, Dennis lämnade jag hos mormor för annars hade jag nog fått nervsammanbrott i kyrkan av att jaga honom. Jag hade ingen flaschig systemkamera att fota med och jag hade inte en 50 lapp att lämna till klassföräldern som samlade in pengar till lärarinnans julgåva.
Vilket mörker. Avundsjuk, svartsjuk och jävligt bitter.
Adjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar