GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag fick en gitarr i julklapp. Jag har aldrig varit nån gud på guran direkt och är det verkligen inte nu, men det är riktigt roligt och det kommer snabbt tillbaks till en ju mer man håller  på. Vilka dörrar och känslor den öppnade upp för mig var jag inte heller riktigt beredd på.
    Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig utan att låta klyschig eller fördömmande, men de gånger under året jag får mina "flashbacks" till den verkliga Hanna så mår jag så jävla bra och kännerm ig peppad och förväntansfull. Som nu tillexempel när jag sitter med hörlurarna på med tokhög volym och lyssnar på lite metallaktig musik så känns det som jag ska explodera. Det är som Hanna vaknar upp inom mig och skriker: "HALLÅÅÅÅÅÅÅ, vad fan hände? Du skulle ju aldrig bli en sådan där tråkmamma, du skulle ju släpa med dina ungar på konserter, dom skulle lära sig spela instrument i samma veva de lärde sig gå, dom skulle ju bli pumpad med massor av musik med hög volym varje dag och framförallt skulle du ju aldrig sluta lyssna på musik. Du lovade ju att du aldrig skulle bli en sådan där jävla kärring som slutat lyssna på musik bara för att den var rörig, skrikig och jävligt hög. Din tråkiga jävla apatiska feta nolla, vad fan håller du med?

Jag vet inte, jag tappade visst bort mig själv då jag fick barn. Eller det har ju såklart inte bara med barnen och göra. Dom är ju bäst på alla sätt, jag hade ju redan utstakat för hur jag skulle inkludera dem i MITT liv. Det är inte så konstigt att man går omkring och gnäller deppar och tänker "Jaha, är det här allt" när man ställt in sig på nån jävla autopilot som ska leva mamma, fru, vuxen livet.  Så är det. De gånger jag väl höjer volymen är det någon som blir störd och sänker den, eller så får jag för mig att det är störande med för hög musik.
    Men det är inte bara musiken jag har glömt, det är jag i helhet. KÄnns mest bara som att man går omkring och försöker anpassa sig hela tiden, att jag försöker hålla upp en fasad som är jävligt tung att bära. Att jag ska gå omkring och skämmas för den personen jag en gång var på så många olika plan.
    En sak jag kommer att tänka på nu när jag sitter här och är mitt uppe i ett uppvaknande är att jag behöver verkligen inte bli omtyckt av alla, och jag behöver verkligen inte må dåligt för att någon inte gillar mig, jag behöver inte bli accepterad av er så länge jag accepterar mig själv.
    GLÖM INTE det här nu Hanna "lilla".

Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag tänker inte låta NÅGON hindra mig från att vara den jag är.