112

Vy från rum 17 på samvården!

Man vill aldrig behöva komma i den situationen att man måste ringa 112, tyvärr så inträffar det när man minst anar det.  Som igår då jag Benji och Dennis sitter och äter middag och Benji helt plötsligt flyger upp ur stolen och kastar sig över diskhon och försöker kräkas. Han har satt i halsen. Tur jag har lärt mig Heimlich och diverse andra "ingrepp" som kan vara bra i sådana situationer. Jag försöker några gånger med Heimlich och dunkar honom i ryggen. Benji har en himla tur att det inte sitter helt stopp i halsen så han kan andas och prata. Han har panik och tror att han skall dö. Jag lugnar honom och säger att så länge han kan andas så kommer han inte att dö. Han lugnar ner sig och han försöker att dricka lite grann men då blir allt bara värre. Upp ur halsen kommer inget annat än blodblandat slem. DÅ ringer jag 112 för få hjälp.
    Jag tänker mig att hjälpen skall bestå i att det kommer ambulans gubbar som kan få ut kycklingbiten som fastnat i Benjis hals. Jag är lugn, Benji är lugn, den enda som är lite stressad är Dennis.
    Dom jag har i telefonen från 112 ber mig prova med Heimlich några gånger till men det fungerar inte.
Efter en liten stund kommer ambulansen och gubbarna kollar i halsen på Benji och kan inte se något.
    Benji fick åka ensam i ambulansen medan jag skjutsade Dennis till mamma, sedan bar det av till akuten så fort den lilla skrotupplagan till bil kunde.
    Hela tiden tänker jag att allt är lugnt, vi får fara hem bara de får ut grejen i halsen. Ett enkelt ingrepp, inga problem. Inte orolig.
    Benji är hur cool som helst. Gnäller inte utan sitter med sin spypåse som han använder som spottkopp så han inte kan svälja någonting, inte ens sitt eget saliv.
    Han gnäller inte ens då timmarna går, eller då han måste göra en röntgen. Han gnäller inte och är inte orolig för 5 öre då man sätter pvk nålar och rullar in honom på operationen för att söva ner honom och sedan föra ner ett järnrör i halsen på honom. Enda gången han blir lite orolig är då de tar ifrån honom hans spottpåse. Men blir nöjd så fort läkaren och sköterskan löser det som så att de kan suga saliven ur munnen. Sedan tittar han på mig och säger "God natt mamma, vi ses sedan" och så somnar han inom loppet av ett par sekunder.
    Inte förrän jag och Benjis pappa sitter på rummet Benji fått på Samvården för öga, öron, näsa och hals, och timmarna går börjar jag få panik. Tänk om han inte tålde narkosen trots allt? Tänk om de perforerar trachea eller esophagus, tänk om de måste skära upp honom, tänk om han vaknar mitt iallt, tänk om tänk om tänk om. VARFÖR TAR DET SÅDAN TID.
Kl 01:50 får vi komma ner på uppvaket till våran ängel. Då får vi veta att det hade varit komplicerat att få ut biten som satt långt ner och blockerade allt som ville ner i mag säcken.  Det hade även varit svårt att väcka Benji ur narkosen. Men nu mummlade han och frågade om kycklingen var borta, och det var den äntligen
    Benji var så himla duktig, han var så himla cool. Jag är så tokimpad av honom. Han är min hjälte.

Allt gick så himla bra det bara kunde. Det kunde ha blivit helt stopp. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om det blev helt stopp.