Inte behagligt någonstans.

I morse for jag till tandläkaren för att dra ut en tand jag haft besvär med och som jag inte vill rotfylla. Daniel skjutsade mig dit och jag bad honom följa med in och hålla handen. Han vägrade, han kunde sitta i väntrummet men att gå in till tandlkäkaren vägrade han. han lider nämligen av tandläkarskräck. Mes, tänker jag. Då tyckte jag att han kunde följa med i för honoms skull terapeutisk syfte, jag menade på att då han såg hur tuff jag var så skulle han känna sig tvungen att gå och fixa sina tänder. Han hittade dock ingen parkering så jag fick gå själv.
    Väl inne hos tandläkaren så fick jag panik och började storgrina redan vid bedövningsprutorna. P.I.N.S.A.M.T. Till mitt försvar så träffade tandläkaren precis de nerver i tanden som jag upplevt ett trauma med vid ett tidigare tandläkarbesök. Bedövad blev jag tillslut och tandläkaren började karva, vicka, slita och greja på i min mun. Tanden satt så hårt fast kilad pga en visdomstand som istället för att växa upp växte mot rötterna på den tanden jag skulle dra. Efter många om och men så lossnade tillslut tanfan, runt den hängde massa köttslamsor och den såg rentfördjävlig ut.

huvvaligen så äcklig!