Hur man ser saker ur andra perspektiv.

    Jag har den senaste tiden börjar nojja mig över att jag ska dö. Tankar på att man kan dö i en olycka  men framförallt tankar på att man har cancer som upptäcks alldeles för sent osv. Man hör hela tiden hur det händer folk och man tänker aldrig att det skall hända en själv. Men vem vet, nästa gång kanske det är jag som står där, eller ännu värre, nåt av barnen.
    I dag träffade jag en gammal lärare/kontaktperson som jag tycker väldigt bra om och som var med då jag fick uppleva den mest traumatiska händelserna i mitt liv än så länge, då min lärare Hans drunknade då vi var ute på kanotfärd. På nåt sätt känns det som att har man varit med om en sådan traumatisk sak så har man alltid ett speciellt band till de som var med vid händelsen.  Hur som helst, vi träffades, hälsade och man säger så som man oftast gör "Hur är det med dig?", svaret jag fick av honom tog luften ur mig. Han mådde bra, sa han, och i nästa vända sa han att han hade cancer och hade ca 2 år kvar att leva.....jag stod där som ett fån och visste inte vad jag skulle säga. Dom enda orden som kom ur munnen på mig var "Jag vet inte vad jag ska säga".
    Vad säger man när man skiljs åt? Var det sista gången jag träffade honom?  Ska mina sista ord till honom vara "Alltså, jag vet inte vad jag ska säga, hade så bra du bara kan, trots allt".
    Det jag vill säga till honom är det här: "Tack för att jag fick lära känna dig och för att hjälpte mig då jag hade det svårt. Du kanske inte förstår hur mkt du gjorde för mig under en kort tid, du och de andra lärarna. Ni betydde så mkt för mig och jag tänker på er och uppskattar er än i dag. Även om du och jag inte stod varandra så nära så var du viktig för mig."
    Det som trots kändes skönt var att han hade förlikats sig med tanken på att dö, man har väl inget val. Hoppas bara att han får må relativt bra ut i det sista och att den tiden han har kvar verkligen fylls med lycka.  Mest av allt hoppas jag att hans sjukdom ska ge reträtt och att han ska bli frisk.
    Hur som helst, jag undrar hur ens perspektiv förändras då man vet att man bara har ett par år att leva. Undrar hur man ser världen? Undrar hur jag skulle se världen. Skulle jag bli bitter och olycklig. Skulle jag kunna förlika mig med tanken att inte få se mina barn växa upp och leva sina liv? Who know`s. Hoppas jag aldrig behöver ställas inför det.