I går begravde vi Daniels mamma. Lärarna på "Gula Villan" försökte lära oss är att man alltid skall försöka se någonting positivt i allt som sker, och det postitiva vi kan hämta ur Ulla`s begravning är att Jeppe får tillbringa några dagar tillsammans med oss.
Jag har aldrig träffat någon ur Daniels släkt förut så det var väl ännu en positiv sak i det hela. Sedan att få se Daniel i fin kostym gjorde ju inte saken sämre. Han är så snygg min man. Han hade kunnat få bära den där kostymen till sängs, omniförstårvadjagmenar.
Alla på begravningen sörjde att de förlorat den Ulla som de kände innan hon blev sjuk i Alzheimers, jag sörjde att jag aldrig fick lära känna den Ulla. Men av det framförallt Daniels pappa har berättat om henne så verkar hon varit en speciellt kvinna. Det verkar som att hon varit precis en sådan sorts kvinna som jag blir imponerad av, en sådan som jag själv skulle vilja vara men inte alls är. En kvinna som inte står helt handfallen när man får punktering, eller om bilen går sönder, utan att man kan fixa det själv utan att ringa maken i förtvivlan. SÅ vill jag oxå vara.
Sedan att barnen aldrig fick chansen att lära känna sin farmor. Jag ser ju hur mkt farmor betyder för Benjamin och det känns tråkigt att Dennis och Meja, och för att inte tala om hennes andra barnbarn, inte fått chansen att lära känna henne. Jeppe har haft turen att få uppleva sin farmor, och jag hoppas han bevarar den tiden i sitt minne.
Men jag brukar känna mig kritisk till det dära med att "se det positiva i allt som händer". Ibland händer saker som är helt lamslående. Vart finns det positiva i att en människa blir allvarligt sjuk och dör? Framför allt om ett barn dör.
Det är klart att vi människor behöver den där lilla trösten man kanske kan finna i "det positiva" precis så som människor finner tröst och trygghet i religion.
Nä, nu ska jag ta tag i dagen. Bild på min heta man kommer sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar