Isn`t she lovley!?

Meja, ditt leende får mitt hjärta att smälta.

    Jahapp, så var man gräsänka igen och bara två av tre barn är hemma. Dennis fick följa med pappsen på tur i lastbilen i gårkväll.

    Själv är jag trött, som vanligt skall tilläggas. Längtar efter asfalt, värme och sol. För att inte tala om att få sova hela nätter.

    På torsdag ska jag till kvinnokliniken i hopp om att få strata en utredning om jag har Endometrios eller inte. Det är inte en farlig sjukdom i sig men den är besvärande och det är jobbigt att inte veta om det är just det eller om det är nåt annat som spökar.

    I övrigt har jag inte så mkt att tillägga just nu. Saker som jag ska försöka se framemot under denna VT är fest, pulkaåkning, Iphone, hänga med mina bästisar, hänga på BVC, påsk, bröllopsdag, träning, tv-spelande med Benji, och ta upp lite läsning.

    Har ju försökt övertala Daniel att vi ska fara och se Rammstein den 17/2 andra men han var inte lika sugen som jag. Jag brukar ju ställa upp då han är sugen....(det där kan man ju tolka som man vill)

    Nu ska dricka lite kaffe och försöka underhålla Meja. Meja som förövrigt haft ruskigt ont i sin lilla mage i natt. Det är sällan jag står helt handfallen då hon gråter, jag brukar i regel alltid veta vad det sitter i och vad jag ska göra, men i natt har jag bara stått och desperat tänkt "Vad FAN ska jag göra, akuten eller?" Till slut hittade jag en temporär lösning till vad jag trodde var problemet och hon somnade om till slut.

   

Magsjuka?

    Sitter här och nu och funderar på om jag har magsjuka eller inte. Tror iofs inte det då vissa "symptom" har kommit och gått i flera veckor nu. Lite bekymmrande är det dock.
    Hade för mig att det är över ett år sedan jag haft magsjuka men när jag läste igenom ett par gamla blogginlägg så visade det sig att jag har haft det iallafall 2 gånger till förra året. Sist var ju här efter jul. Hur kunde jag glömma det? Kanske för att det inte var så allvarligt.
    Jeppe har farit "hem" igen, känns lite tråkigt. Han är en bra kille Jeppe. Men Benji har kommit hem igen och det är ju skönt. Vi spelade Halo igår tillsammans, men han är så tråkig att spela med för han gör ju inte som JAG vill göra.
    Cissi och lilla Hanna var förbi i går oxå och fördrev tiden lite tillsammans med oss. Hanna är bara 3 dagar äldre än Meja men är säkert 2 månader före i utvecklingen.  Tänk att barn kan vara så olika.  Tänk så olika mina tre barn är.
    Ska försöka rycka upp mig och bege mig in till stan för att fixa skidor åt Benji. Eller iallafall pjäxor. Dennis skulle behöva ett par skidor oxå...och jag.....och Danne. Tror dock inte att Danne är sådär överdrivet sugen på att ge sig ut i nå skidspår tillsammans med oss. Tänk om vi hade haft Charlie kvar, han hade älskat att springa runt skidspåret.

over and out

Hej! Jag heter Hanna och jag är tjock!

    Hur kommer det sig att läsarstatistiken skjutit till skyarna idag jämfört med hur många läsare jag brukar ha per dag? Wierd!

    Det kommer ingen bild på Danne i sin snygga kostym idag, han ville ha betalt för det och jag orkar inte "betala".
    Denna dag har jag delvis tillbringat hos Sara och Oscar i Obbola. När jag talade med Danne i telen och han berättade att dom handlat godis på Godishuset och att de skulle laga fläskfille och klyftpären sedan spela tv-spel hela kvällen så kände jag för att stanna kvar hela dagen och kvällen hos Sara.
    Ni förstår jag äter en väldigt strikt kost numer för att kilona ska rulla av mig. I vanlig ordning vill jag att det ska gå snabbt som fan och utan att behöva anstränga mig så mkt för att gå ner i vikt. Visst ska jag ta upp det där med träning och allt vad det heter och lära mig att lägga om mitt ätbeteende och bla, bla, blaaaaaaaaa! Men lets face it, jag har hamnat under 100 strecket 2 ggr förut och som vanligt lovat mig själv dyrt och jävligt heligt att aldrig hamna över 100 kilo igen men vips så är man där, så denna gång tänker jag fan inte ge mig själv några löften för då KANSKE jag klarar av att hålla en jämn vikt.
    Hittils har jag gått ner 12 kilo på 3 veckor. Det känns kan jag säga, även om det inte syns så känns det som att de där 12 kilona gjort mig mkt lättare i sinnet och i kroppen. För en normal människa är 12 kilo hur mkt som helst, men på en sådan "korpulent" kvinna som mig själv är det som en piss i havet. Jag har ca 40 kilo tills jag når en relativt normal vikt för min längd. Om jag tar mig dit eller inte vet jag inte och jag vet inte heller om det är det jag har som mål egentligen. Jag har alltid varit lite utav en tjockis och trivs rätt bra med att vara det. Det är bara när jag blir så tjock att jag knappt tar mig upp ur soffan utan hjälp eller måste vila mitt i trappan på 12 steg som gör att man kanske funderar en gång xktra om man kanske inte borde tänka på hälsan lite.
   Godnatt

Dagen efter

    I går begravde vi Daniels mamma. Lärarna på "Gula Villan" försökte lära oss är att man alltid skall försöka se någonting positivt i allt som sker, och det postitiva vi kan hämta ur Ulla`s begravning är att Jeppe får tillbringa några dagar tillsammans med oss.
    Jag har aldrig träffat någon ur Daniels släkt förut så det var väl ännu en positiv sak i det hela. Sedan att få se Daniel i fin kostym gjorde ju inte saken sämre. Han är så snygg min man. Han hade kunnat få bära den där kostymen till sängs, omniförstårvadjagmenar.
    Alla på begravningen sörjde att de förlorat den Ulla som de kände innan hon blev sjuk i Alzheimers, jag sörjde att jag aldrig fick lära känna den Ulla. Men av det framförallt Daniels pappa har berättat om henne så verkar hon varit en speciellt kvinna. Det verkar som att hon varit precis en sådan sorts kvinna som jag blir imponerad av, en sådan som jag själv skulle vilja vara men inte alls är. En kvinna som inte står helt handfallen när man får punktering, eller om bilen går sönder, utan att man kan fixa det själv utan att ringa maken i förtvivlan. SÅ vill jag oxå vara.
    Sedan att barnen aldrig fick chansen att lära känna sin farmor. Jag ser ju hur mkt farmor betyder för Benjamin och det känns tråkigt att Dennis och Meja, och för att inte tala om hennes andra barnbarn, inte fått chansen att lära känna henne. Jeppe har haft turen att få uppleva sin farmor, och jag hoppas han bevarar den tiden i sitt minne.
    Men jag brukar känna mig kritisk till det dära med att "se det positiva i allt som händer". Ibland händer saker som är helt lamslående. Vart finns det positiva i att en människa blir allvarligt sjuk och dör? Framför allt om ett barn dör.
    Det är klart att vi människor behöver den där lilla trösten man kanske kan finna i  "det positiva" precis så som människor finner tröst och trygghet i religion.

Nä, nu ska jag ta tag i dagen. Bild på min heta man kommer sedan.

Hur man ser saker ur andra perspektiv.

    Jag har den senaste tiden börjar nojja mig över att jag ska dö. Tankar på att man kan dö i en olycka  men framförallt tankar på att man har cancer som upptäcks alldeles för sent osv. Man hör hela tiden hur det händer folk och man tänker aldrig att det skall hända en själv. Men vem vet, nästa gång kanske det är jag som står där, eller ännu värre, nåt av barnen.
    I dag träffade jag en gammal lärare/kontaktperson som jag tycker väldigt bra om och som var med då jag fick uppleva den mest traumatiska händelserna i mitt liv än så länge, då min lärare Hans drunknade då vi var ute på kanotfärd. På nåt sätt känns det som att har man varit med om en sådan traumatisk sak så har man alltid ett speciellt band till de som var med vid händelsen.  Hur som helst, vi träffades, hälsade och man säger så som man oftast gör "Hur är det med dig?", svaret jag fick av honom tog luften ur mig. Han mådde bra, sa han, och i nästa vända sa han att han hade cancer och hade ca 2 år kvar att leva.....jag stod där som ett fån och visste inte vad jag skulle säga. Dom enda orden som kom ur munnen på mig var "Jag vet inte vad jag ska säga".
    Vad säger man när man skiljs åt? Var det sista gången jag träffade honom?  Ska mina sista ord till honom vara "Alltså, jag vet inte vad jag ska säga, hade så bra du bara kan, trots allt".
    Det jag vill säga till honom är det här: "Tack för att jag fick lära känna dig och för att hjälpte mig då jag hade det svårt. Du kanske inte förstår hur mkt du gjorde för mig under en kort tid, du och de andra lärarna. Ni betydde så mkt för mig och jag tänker på er och uppskattar er än i dag. Även om du och jag inte stod varandra så nära så var du viktig för mig."
    Det som trots kändes skönt var att han hade förlikats sig med tanken på att dö, man har väl inget val. Hoppas bara att han får må relativt bra ut i det sista och att den tiden han har kvar verkligen fylls med lycka.  Mest av allt hoppas jag att hans sjukdom ska ge reträtt och att han ska bli frisk.
    Hur som helst, jag undrar hur ens perspektiv förändras då man vet att man bara har ett par år att leva. Undrar hur man ser världen? Undrar hur jag skulle se världen. Skulle jag bli bitter och olycklig. Skulle jag kunna förlika mig med tanken att inte få se mina barn växa upp och leva sina liv? Who know`s. Hoppas jag aldrig behöver ställas inför det.
   

Bebis!!!!

Igår kom Maria, Nicklas och Rasmus nya lilla familjemedlem. Det blev en Olivia. Jag var nästan bombsäker på att det skulle vara en liten kille men tji fick jag. SÅ himla roligt. Nu har Meja en tjejkompis att leka med om nåt år. Stort grattis till familjen Eisak Dimberg!

Samlade

    Äntligen hela familjen samlad. Benji har varit hos sin far halva veckan men nu är han på plats igen. Det första jag gör, mer eller mindre, är att få honom att börja gråta då jag i ett försök att busa till det lite med nästan bryter armen av honom, eller, HAN tyckte att jag bröt armen av honom jag tyckte väl kanske att han tog i lite. Note to my self: Bryt inte armarna av dina barn.
    Meja har sovit mer eller mindre hela natten och det känns ju skita bra måste jag säg. Nu är det bara jag som måste försöka ta mig upp på morgonen. Jag skulle vilja ha en sådan där lampa som gör det ljust när i samma veva som klockan ringer.
    Sitter här vid frukostbordet med Benji och Dennis och önskar att dom bara kunde sitta stilla på deras små rumpor och låta maten tysta munnen. . Mitt morgonhumör är väl inte riktigt att leka med för tillfälligt.
    Nu ska jag se till att kidesn klär sig så vi kan bege oss till dagis och skola och allt vad det innebär.
    Vad jag nu ska hitta på under dagen borde ju egentligen inte vara några problem att lista ut men det här med städning och rensning är fortfarande riktigt jäkla tråkigt så det återstår att se vad som händer.
   

Benji`s nya skola

    I morse klev vi upp ottan då vi skulle följa med Benji på sin första dag i den nybyggda skolan. Kan säga att det kändes riktigt tungt att kliva upp på morgonen då det minsta monstret i familjen tyckte det lönade sig att bråka med mig från 3 till 5 i morse, och då hade jag bara sovit sedan typ 00:00. Får i ofs skylla mig själv lite så jag har legat och tittat på den sannslöst dåliga serien "Vampire Diaries"avsnitt efter avsnitt. Varför? Jo, jag är ju lite kär i den elakare av de två bröderna plus att jag måste ju få veta vad som händer.
    Iallafall, barnen skötte sig snyggt på morgonen och vi tog oss iväg i tid. Benji fick visa oss vart han skulle gå osv. Allt är nytt, fräscht och främmande. Benji visade oss sitt klassrum och sprang sedan i väf gör att leka med sina kompisar. Jag tycker att det är dåligt av skolan att dom inte har styrt upp någon visning för oss föräldrar innan de öppnnade faktiskt. Hade det inte varit för Benji så hade ju jag varit helt lost. Det är klart, det KAN ju varit en visning men att det har gått helt föbi mig som vanligt. #Momoftheyear.com
    Är fortfarande ensamstående och det är ganska skönt just nu. Det känns bra, för nu vet jag att jag kan hantera en vild Dennis, en grinig Meja och rastlös Benji på en å samma gång.

Funderar på om korta morgonpromenader skall bli min nya grej.

Det är lätt att vara ensamstående trebarnsmamma.

    Jo, det är sant, det är ruskigt lätt att vara ensamstående trebarnsförälder. Speciellt då man placerar ut ungarna lite här och där eller far till Leo`s lekland och låter andra springa efter min son medan jag själv sitter och dricker kaffe och skyller på att "Du, vet, jag måste ju som ta hand om Meja" eller "Risken är att jag fastnar om jag ger mig upp i den där ställningen" eller varför inte "Näää, men jag kan sitta här och vakta grejerna så ni slipper släpa omkring dem".
    Så kommer man hem efter en lång och "slitsam" dag med mkt sittande på storrumpan så är man ju trött och orkar inte riktigt styra upp en middag utformad efter tallriksmodellen. Frågar barnen vilket av två tok enkla middagar de vill ha och jublar av lättnad när båda väljer risgrynsgröt som bara är att värma i micron.
    Kidsen kastar i sig maten och springer sedan åt var sitt håll, en till sitt rum och sitt tv-spel och den andra till tv:n och "Bilar 2", medan jag satt den tredje i barnstolen där hon sitter som en sol kan jag äta min mat som är tillred på 2 minuter och surfa på internet.
    Daniel kör en långsväng med lastbilen och kommer hem i slutet av veckan kan jag tippa på. Nu är en dag avklarad. Frågan är bara vem jag ska låta förenkla livet för mig som mamma i morgon.
    Nu gäller det bara att få i säng ungarna så tidigt som möjligt så jag kan fortsätta att njuta av lugnet med ett seriemaraton i sängen.


   

Framsteg

Dennis har börjat bli lättare att lägga igen..tvi, tvi, tvi, peppar, peppar, ta i trä. Han har lugnat ner sig i övrigt oxå kan jag tycka. Nu får vi hoppas att det håller i sig.

I övrigt har jag försökt börja det nya året med en sundare livsstil och än så länge känns det ganska bra. Det gäller dock bara att få in motionen i det hela. Väntar bara på att hälsporren ska bli lite bättre.

Idag funderar vi på vad vi ska hitta på. Det var ruskigt nära att vi följde med Sara m familj till Paradisbadet i Övik. Jag var inte tok taggad då det innebär att jag måste visa mig naken för massa folk i duschen, dessutom har jag ingen baddräkt, men det finns ju iofs alternativ. Fatta vad sjukt att jag hellre står över att hitta på något roligt tillsammans med barnen bara för att jag är rädd för att visa min fantastiska kroppshydda för någon. SKÄMMES på mig! Hade bara Danne varit lite mer övertalande så hade vi varit i Övik NU.

Danne vill fortfarande hitta på nåt, riktigt vad vet han dock inte. Jag har kommit med massor av förslag, eller iallafall två. Det enda Danne kommit med var att vi skulle gå till kyrkan!?!

Det lär visa sig vad som händer, en sak är dock säker, julen skall ut ur huset idag.

Rullar fram

Its official, nu är jag så tjock att jag rullar fram.  Fem jävla kilo har jag gått upp under helgerna. GudFÖRBANNAT.

Nu blir det hårda tag ett ta
g framöver.