Jag måste bara skryta över mina vänner. På nåt konstigt höger har jag faktiskt lyckats hitta några av de bästa människorna i världen till vänner.
Några av dem har jag känt sedan barnsben, några sedan tonårstiden och en del har man funnit i mer vuxen ålder. Jag brukar ofta stanna upp och fundera hur i helvete det är möjligt att just JAG (som är lite utav ett as) kunnat få så fantastiska vänner.
Dom passar mina barn, dom lyssnar på mina bekymmer, deras dörrar är alltid öppna, det svarar alltid så jag ringer, de ger mig råd i alla lägen..... de ger så mkt av sig själva till fördel för mig, och jag vet inte vad jag ger tillbak. Jag kan inte förstå vad de ser hos mig.
Kanske är det för att de vet att jag är lojal, mot mina riktiga vänner som jag har värde i är jag lojal till döden, eller tills de gör bort sig. ;) Kanske är det som är grejen, de är rädda för att inte vara vän med mig, de kanske hellre står ut med mig än att råka ut för mig....
Det där lät ju jävligt bittert, men jag tycker tycker faktiskt i regel om mig själv....och det är väl egentligen bara att inse att jag fick det bäst. Jag borde inte fundera så mkt på varföör jag fick det bäst utan bara njuta av det så länge det varar.
God natt
Det kan ju vara för att du är en förbaskat bra vän som faktiskt alltid bryr sig om sina nära. Sedan är du ju rolig, bjuder på dig själv och brutalt ärlig vilket i alla fall jag tycker är jäkligt befriande!
SvaraRaderaAlla i vårt lilla kompisgäng har helt enkelt haft tur. Tror inte så många människor har så många fina och bra vänner!